Parker Lewis »Rak som en pil« from Billy Rimgard on Vimeo.
parker@madforit.se
Slutet
På lördag spelar jag och mitt band på V-dala Nation i Uppsala, tillsammans med det fina bandet Kommun. Det verkar som att det kan bli en väldigt fin kväll och dessutom ett utmärkt tillfälle att bojkotta Stockholm nu när nazistjävlarna återigen fått tillstånd att demonstrera i Salem. Som jag ser det så har ni i Stockholmsområdet två val: antingen sätter ni er på pendeln ut till Rönninge och ser till att den jävla boskapen håller sig i sin fålla, eller så sätter ni er på pendeln norrut och kollar på årets sista Parker Lewis-spelning.
Efter den här spelningen börjar det bli dags för Parker Lewis att ta en liten paus. Vi har pratat mycket om att försöka göra en all ages-spelning i Stockholm innan året är slut men efter att ha vänt på några spelningar och slängt runt några datum verkar det tyvärr inte som att vi har tid kvar. Round it up-lampan blinkar frenetiskt.
Annars: Håll koll på Enzos blogg. I sann tradition kommer en nyinspelad jullåt med Parker Lewis dyka upp där innan Luciahelgen är över. Enzo har dessutom precis fått en fantastiskt söt unge, med det minst lika fantastiska namnet Alessandro Emilio Stuart, så passa på att gratulera när ni ändå är där.
/Emil
parker@madforit.se
Mors mors!
Intervju i P3 Lab idag, den 4:e November. En bra intervju för en gångs skull.
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=1115&artikel=3215716
Halvtimmen in i programmet. Mycket nöje.
Nästa torsdag kan ni komma tillKGB i Stockholm. Folket i bild har releasefest för sitt nya nummer och jag, Jerkan och Chlura spelar lite Parker Lewis-låtar och nån cover kanske. Uppsluppen stämning.
Allt gott
parker@madforit.se
Mixtapes and Cellmates - Rox släpps idag! Årets album! Kände bara för att berätta det.
/E
parker@madforit.se
Jag och bandet har varit ute och flängt lite den här veckan. Stockholm i onsdags, Borlänge i torsdags och Lidingö (måste fan räknas som en annan stad än Stockholm, gated community) i går kväll.
En helt fantastisk vecka på alla tänkbara sätt. Tack till alla som bokat oss och alla som kommit på spelningarna! Nästa vecka är det Parken i Göteborg, ses där
parker@madforit.se
När jag var nio år gammal, kanske åtta eller tio men nånstans där i krokarna, satt jag i baksätet i mina föräldrars bil på väg ut på en semester. Jag mycket lyssnade på Nirvana och en samlingsskiva som hette Ståkkålmsjävlar just då. Jag hade ganska bestämda åsikter om vilken musik jag gillade. Alla punkband från 70-talet var bra innan 1981 (då de började spela gubbig rockmusik tyckte jag), Beatles var bäst när de började göra färgglada videor till sina låtar och i stort sett allt som släpptes på mitt lokala skivbolag Burning Heart var bäst i världen.
Jag minns den här händelsen fruktansvärt tydligt fortfarande, även om den säkert har förvanskats i mitt minne. Jag lånade en skiva ur handskfacket på bilen och lyssnade på den första låten om och om igen i säkert 20 mil. Det var första gången jag hörde Born To Run och det var den bästa låten jag någonsin hade hört och så var det med den saken. Så är det fortfarande med den saken. Jag försöker revidera min åsikt då och då men varje gång jag lyssnar på den så smäller den mig på fingrarna. Jag hör nya saker i den hela tiden, för några år sedan tänkte jag för första gången på barytonsaxofonen som ligger genom hela låten och förstummades över idén. Förra året hörde jag en studio-outtake som fick mig att för första gången lyssna på orgeln ordentligt. Den är som en egen artist med en enorm produktionstakt, jag kan gräva i den hur länge som helst och på nåt sätt lyckas Born To Run släppa en ny melodislinga i sig själv som jag aldrig har hört förut. Den där jävla låten. En hemsk måttstock på allt jag vill att musik ska vara och en ribba som ligger så högt att oftast känner att jag aldrig kommer klara att hoppa över den. Den där jävla låten.
Grattis på födelsedagen din jävla gammgubbe.
parker@madforit.se
Hur ska jag kunna visa den här rubriken för min mamma?
parker@madforit.se
Tack till alla som kom förbi på våran fest igår! Jag hade så himla himla roligt och jag är så väldigt stolt över mitt band och över er som stod och lyssnade.
Jag och mitt band skulle även vilja rikta ett stort tack till Pluto för att de låtit oss husera på deras scen i ett snart oräkneligt antal timmar. Nisse och Micke och Tomas och vakterna och barfolket! Vi älskar er.
Störst av allt: Till den okända tjej som hade hittat min gitarr i en buske utanför lokalen! Hör av dig till parker@madforit.se så att jag får tacka dig! Hade den gått förlorad så vet jag inte vad jag hade tagit mig till.
parker@madforit.se
Jag har försökt att skriva en text om den här skivan så himla länge nu. Av de sakerna jag gjort med Parker Lewis är den helt säkert det jag gjort som verkligen står mig närmast. Jag försökte vara ärlig. Det borde vara enkelt att prata om men jag vet inte vart jag ska börja för att inte bli högtravande, för att inte få det att låta som att pretentionerna varit mycket högre än de egentligen var.
Jag har velat skriva en text om Rak som en pil för att jag har känt att jag vill förklara den, försvara den, ursäkta mig och samtidigt rama in den. Berätta om varför den blev som den blev. Om när jag blev av med jobbet och översatte Bruce Springsteens The Promise och gjorde Aldrig mer upp. Att jag på något sätt identifierade mig med alla de människor som blev av med jobbet samtidigt som mig. Alla de som inte svarar på ett avsked med att ta en öl, ringa pappa och sjunga Ebba Grön på fyllan. De som det faktiskt på riktigt betyder något för att bli av med jobbet.
Jag har velat skriva ett brandtal om hur jag tycker att musikindustrin behöver mer fördelningspolitik. Att det är orättvist att Per Gessle tjänar mer pengar än mig. Att musikindustrin är väldigt odemokratisk och äcklig och att fildelning är ett väldigt litet problem i ett väldigt stort spindelnät av problem och att artister använder sitt medieutrymme till att diskutera det istället för allvarligare saker är faktiskt rakt igenom cyniskt. Att jag tycker att Sverige är odemokratiskt och äckligt och att vi inte tar våra problem på allvar. Att vi har en socialminister som inte är feminist och att den här regeringen faktiskt är något som det svenska folket har valt. De har inte satt sig själva där. Det är vi som har satt dem där och vi kan ta bort dem därifrån nästa höst.
Men Rak som en pil handlar inte om det. Den handlar om mig. Det är inga åsikter, inget som jag har tänkt över. Det är bara saker som jag känner och jag har förstått att det inte är någon idé att argumentera för eller att försöka försvara saker som man känner.
Jag hoppas, från botten av mitt hjärta, att alla som hör den här skivan kommer tycka att det är en av de bästa skivorna de nånsin hört. Jag har aldrig känt mig så stolt över någon musik jag gjort som över Rak som en pil och jag ser fram emot att spela de här sångerna i trettio eller fyrtio år.
/Emil
Johnny works in a factory and Billy works downtown
Terry works in a rock and roll band
Lookin' for that million-dollar sound
I got a little job down in Darlington
But some nights I don't go
Some nights I go to the drive-in, or some nights I stay home
parker@madforit.se
www.raksomenpil.se
parker@madforit.se